När jag skulle hämta Linnea på dagis igår fann jag en dotter i tårar. En av favoritfröknarna följde med allvarsam blick med Linnea när hon rusade mot mig för att kasta sig i mina armar.
Efter en stunds tröstande förklarade Linnea och fröken om vartannat vad som hänt.
Några stora pojkar hade uppehållit sig på cykelbanan och lekplatsen bredvid dagis och spottat och kastat fimpar omkring sig. Linnea tyckte att pojkarna var dumma som smutsade ner barnens lekplats och tog med sig fröken och marscherade över och sa sitt hjärtas mening. Pojkarna reste sig och började springa varpå lilla Linnea, fem år, trodde att de skulle jaga henne. Hon blev livrädd!
Pojkarna skulle dock springa därifrån men Linnea var redan helt ifrån sig och grät en lång stund.
Det krävdes många kramar, en glass och en långfilm innan hon var sitt glada jag igen.