Som ni kanske vet tillhör jag nomadaläktet. Alltså, jag pendlar till jobbet.
Detta resande är oftast en plåga men det har även små ljuspunkter.
Idag, exempelvis, sitter jag bredvid de tre indier som brukar åka samma morgontåg med mig.
Efter att nu ha suttit och tjuvlyssnat på deras konversation i tio minuter kan jag fortfarande inte avgöra om de talar hindu eller engelska...
Men de talar glatt på (en i taget), så för hoppningsvis förstår de varandra och sitter inte och håller tre obegripliga monologer.
Om något förresten undrade över inläggets titel hänför den sig till en av makens favvohistorier. Det är vad indiern på besök i New York svarar när han erbjuds en hot dog...
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 13 september 2012
onsdag 12 september 2012
Hej, 90-tal!
Min käre arbetsgivare har förärat mig en "ny" telefon.
Vore det 1998 hade man kanske sagt wow åt dess uppenbarelse men nu har det gått några år sedan 1998, om nu inte Nokia uppmärksammat detta.
Efter sju svåra år lyckades jag veva igång åbäket och beslutade raskt att det enda skrället (för hoppningsvis!) duger till är att ringa.
Helt omöjliga menyer, undermenyer, underundermenyer osv, ni fattar. Hittar man den funktion man tänkte, naturligtvis av en slump i så fall, är det tvärkört att hitta tillbaka.
Inte konstigt att tillverkaren av denna stenåldersmaskin håller på att kånka!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vore det 1998 hade man kanske sagt wow åt dess uppenbarelse men nu har det gått några år sedan 1998, om nu inte Nokia uppmärksammat detta.
Efter sju svåra år lyckades jag veva igång åbäket och beslutade raskt att det enda skrället (för hoppningsvis!) duger till är att ringa.
Helt omöjliga menyer, undermenyer, underundermenyer osv, ni fattar. Hittar man den funktion man tänkte, naturligtvis av en slump i så fall, är det tvärkört att hitta tillbaka.
Inte konstigt att tillverkaren av denna stenåldersmaskin håller på att kånka!
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 6 september 2012
Allt för nära!
Linnea och jag hade några ärenden upp på byn efter skolan och jobbet idag så vi knallade upp och började rundan med Lindex. Eftersom Linnéa varit så duktig hos tandläkaren idag då hon fått en mjölktand utdragen fick hon några armband som hon gick och pillade med när vi hand i hand gick över övergångsstället mot Willys.
Bara 1-2 meter framför oss gick en man och från vänster kommer en kvinna körandes i en stor suv.
Kvinnan stannar, men inte helt, för mannen framför oss och jag antar att hon kommer att stanna helt för oss då hon nu hunnit komma nästan helt inpå oss. Vi fortsätter ut över övergångsstället med Linnéa närmast bilen. Kvinnan rullar vidare och plötsligt inser jag att hon inte ser oss! Hon talar med någon på passagerarplatsen i bilen och jag reagerar sannerligen i sista sekunden. Linnea med sitt armbandspillande har över huvud taget inte sett bilen och blir hyfsat förvånad när jag med ett häftigt ryck drar henne i säkerhet och skriker till.
Kvinnan tvärbromsar.
Hon blev ganska chockad och jag hörde ett svagt I'm sorry, från henne medan jag som i ett töcken leder Linnéa över gatan och in på Willys, fast vi inte alls skulle in där. Ut igen och upp till Malmborgs, som var det egentliga slutmålet. Jag känner hur magen vänder sig av chocken och jag hittar som tur var pensionistbänken på Malmborgs. Vi sjunker ner och jag försöker hämta andan.
Linnea gnäller mest för att hon fick ont i armen av rycket och jag bara håller om henne och det går upp för mig att det var riktigt nära.
Allt för nära!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Bara 1-2 meter framför oss gick en man och från vänster kommer en kvinna körandes i en stor suv.
Kvinnan stannar, men inte helt, för mannen framför oss och jag antar att hon kommer att stanna helt för oss då hon nu hunnit komma nästan helt inpå oss. Vi fortsätter ut över övergångsstället med Linnéa närmast bilen. Kvinnan rullar vidare och plötsligt inser jag att hon inte ser oss! Hon talar med någon på passagerarplatsen i bilen och jag reagerar sannerligen i sista sekunden. Linnea med sitt armbandspillande har över huvud taget inte sett bilen och blir hyfsat förvånad när jag med ett häftigt ryck drar henne i säkerhet och skriker till.
Kvinnan tvärbromsar.
Hon blev ganska chockad och jag hörde ett svagt I'm sorry, från henne medan jag som i ett töcken leder Linnéa över gatan och in på Willys, fast vi inte alls skulle in där. Ut igen och upp till Malmborgs, som var det egentliga slutmålet. Jag känner hur magen vänder sig av chocken och jag hittar som tur var pensionistbänken på Malmborgs. Vi sjunker ner och jag försöker hämta andan.
Linnea gnäller mest för att hon fick ont i armen av rycket och jag bara håller om henne och det går upp för mig att det var riktigt nära.
Allt för nära!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)