Hjälp!

När man tittar i spegeln på morgonen och ser klara likheter mellan sin spegelbild och Johnny Depps Edward Scissorhands blir man lite oroad...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Handburgare

När jag gick i lågstadiet hade jag en del talfel som min elaka syster fortfarande skrattar så hon får andnöd när hon tänker på.

Ett av dem var att jag trodde att det hette handburgare. Ja, vadå då? En burgare man håller i handen. Är det så konstigt?! Jag tycker fortfarande att det är vettigare än "skinkburgare", särskilt med tanke på att hamburgare inte kommer från gris.

Iallafall, på byn har den lokala Expertbutiken gett upp och flyttat. I dess ställe kommer nu Burger King varpå Linnéa glatt utropar

-"Här ska öppna en Börje King!!"

Voyne, voyne... Jag har verkligen försökt att förklara för henne att det inte är någon gubbe vid namn Börje som är kung som det handlar om men hon är envis som synden!

Börje King heter det alltså från och med nu.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite mer om döden

Linnéa och jag gick förbi en sten som var väldigt snarlik en gravsten och vi kom att börja att prata om just gravstenar.

Jag: Linnéa, varför tror du att det finns gravstenar...?

Linnéa: Jo, för om man vill komma ihåg någon som är död så ska man ha en gravsten. Som en kompis. Eller en pannkaka!

Så nu vet vi det!



- Posted using BlogPress from my iPhone

En speciell dag

Igår var det då dags. En tjej i kören miste sin sambo i en bilolycka härom veckan och igår skulle han begravas.

Annette, som hon heter, hade efterfrågat att kören skulle vara med och sjunga vår nya Queenlåt -Don't stop me now och självklart ställde vi upp för henne. Ola, som han hette, var en riktig rocker och Queenfan så det passade ju bra.

Jag vet att jag gråter lätt men hade ändå en naiv förhoppning om att jag inte skulle gråta eftersom jag inte ens träffat Ola. Det funkade, ända tills jag såg Annette komma in till Metallicas - Nothing else matters, med den gemensamma sexåriga flickan i handen. Då bröt jag ihop.

Annette satte sig, tog den lilla flickan i knät och drog henne tätt intill sig. Den lilla yttrade inte ett ljud vad jag kunde höra och jag kunde inte låta bli att fundera på om hon förstod att hon aldrig skulle få träffa pappa igen. Annette klamrade sig fast vid flickan som om hon varit en livboj i ett stormande hav.

Vi i kören som inte kände Ola satt kvar i bänkarna när man fick gå fram och ta farväl vid kistan och det var rätt skönt.

Sedan var det dags, vi reste oss och gick fram i det vackra kapellet och ställde oss framför kistan. Jag kämpade för att inte titta på den, sången först, tårar sedan!

Jag ställde mig lite bakom de andra, drog upp mungiporna med en smula våld och sjöng. Jag var ensam från tenorstämman och hade melodin på ett antal ställen och var rätt nervös. Jag fixerade blicken på dörren vi kommit in genom och det fungerade. Rösten höll, även i de högsta tonerna.

Först när vi sjungit klart vågade jag titta på Annette, fortfarande fastklamrad vid flickan.

Den förut så glada och pigga Annette såg ut som om livsglädjen helt lämnat henne och allt som fanns kvar för henne var den lilla flickan. Sorgen låg tungt över hennes ansikte och jag kunde ana en desperation. Hon såg ut att undra vad hon skulle göra nu, hur hon skulle kunna ta sig vidare i livet utan sin Ola.

Jag bestämde mig raskt för att åka hem istället för att få på bjudningen efteråt. Jag ville bara hem till mitt eget barn och hade i ärlighetens skull svårt att släppa henne när vi kramades på skolan.

Vi hade en skön eftermiddag tillsammans med mormor på Emporia och Vellingeblomman.

Njut gärna av Queen:

http://youtu.be/HgzGwKwLmgM

- Posted using BlogPress from my iPhone