... och tack och lov för det!
Nu har det gått två månader sedan jag gick upp på min fulla tjänst efter sjukskrivningen. Det går upp och ner i mitt mående och det kommer att dröja länge innan jag är tillbaka till min gamla ork.
Om det nu någonsin händer.
Ofta tar det ett par år att återhämta sig efter man har gått in i väggen. Tröttheten går inte att vila bort utan den rotar sig långt in kropp och själ. Det känns som att man har influensa utan snuva och hosta, ungefär.
Det är jättesvårt att förklara det för någon som aldrig har upplevt det och man möts ofta av välmenande men oförstående kommentarer som:
-" men varför mår du dåligt nu när allt som var galet har ordnat sig?"
Eller:
-"du är nog bara ovan att jobba full dag, inte konstigt att du är lite trött. Vila du en halvtimme så är allt bra igen."
Eller varför inte:
"men du ser ju frisk ut, det är väl inga fel på dig?"
Känslan av att redan klockan nio på morgonen vara så trött att man andfådd, kroppen känns avdomnad, hjärnan går på halvfart och humöret är i botten är svårt för andra att förstå. Det går inte att ta sig samman eller att ignorera det.
Jag är mentalt utmattad, kan man säga. Efter arbetslöshet, slavjobb hos banken, långa arbetsdagar med pendling och käraste systers cancer är min hjärna så trött att den helt enkelt har lagt i handbromsen. När den lättas på bestämmer inte jag men jag kan träna avslappning, mindfulnass och undvika för mycket stress för att må lite bättre så länge.
Så är det, det är bara att acceptera. Det tog mig lång tid att göra men nu har jag iaf kommit så långt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
