Nu när jag har gått ner i arbetstid har jag börjat åka lite senare till jobbet. Skönt att få sova lite längre och hinna träffa dottern på morgonen innan man rusar till bussen.
Allt frid och fröjd, ända tills jag kommer till busshållplatsen. Vem står där och pladdrar med en stackars medresenär så att syret håller på att tryta, trots att vi är utomhus?
Jo, jobbiga tanten.
Denna förfärliga människa som inte kan se en annan person utan att käften börjar glappa. Trots att man står med lurarna i öronen, ansiktet nedborrat i jackkragen och ger henne en blick som resten av befolkningen hade uppfattat som folkilsk, klämmer hon upp en mot busskuren och börjar diskutera allt möjligt ointressant. Vi har delat buss förr, jobbiga tanten och jag, men det var ett tag sedan nu, gudskelov!
Väl ståendes där fick jag ett antal impulser; gå upp i arbetstid igen och ta en tidigare buss, kasta mig in i närmsta buske så hon inte ser mig, köra in paraplyt i truten på henne om hon ger sig på mig igen...
För man är inte trygg bara för att hon redan hittat morgonens första offer att prata med, hon kan snabbt ändra snack-riktning. Värsta mardrömmen hade varit att hon sätter sig bredvid en på bussen, då är man verkligen fast! Därför får jag alltid på bussen efter henne så jag inte riskerar något.
Jag stod dock emot alla impulser och ställde mig bakom en annan medresenär så att hon inte skulle se mig. För jag orkar inte gå upp i arbetstid igen, det är inga buskar runt busskuren och jag är inte säker men jag tror inte att jag kan hävda nödvärn om jag kör in paraplyt i truten på henne. Risken för rättsliga efterspel är överhängande.
Vet hut, kvinna!
- Posted using BlogPress from my iPhone
