Bang!

Idag fick jag ett sådantdär mobiltelefonsamtal på jobbet som gör att hjärtat stannar.

"- Hej det är från Lnnéas dagis. Hon har ramlat och slagit i huvudet..."

Vid det här laget slutar hörseln att fungera och hjärtat slår som det gällde livet. Vilket det kanske också gjorde, vad vet jag, så där 50 minuters bilfärd från dagis? Jag uppfattade något om näsblod och det avgjorde saken. 5 minuter senare lämnade jag banken under dramatiska former och körde tillbaka till Malmö. Hon hade ramlat baklänges och slagit bakhuvudet i en kant. Det hade kommit lite blod från såret och så långt var det väl inte så farligt. De oroväckande var att näsan också blödde. Hjärnskakning? Eller kanske något ännu värre?? Inre blödningar???

Sjukvårdsupplysningen gjorde sitt för att stressa upp mig och beordrade in oss till akuten med omedelbar verkan. Även den annars ganska tuffe fadern kom och satt med och väntade på akuten. Vi behövde bara vänta ca 1,5 timme så vi kom lindrigt undan och jag hade haft hjärnan med mig och packat ner DVD-spelaren, snuttefilt och nappar så det hela gick bra. Dessutom var det en jättegullig läkare (ung tjej) som hjälpte oss så det var med en lättnads suck vi lämnade sjukhuset strax innan klockan tre.

Men, man kan bara inte undvika att tänka att UMAS (universitetssjukhuset i Malmö) hade mått bra av en effektivitetskonsult eller två. Det var knappt några väntandes patienter i väntrummet och ett mycket blygsamt tillskott av väntandes medan vi satt där. Ändå satt vi och väntade i första väntrummet drygt en timme. SÅ många brådskande ambulanstransporter kan väl inte komma in en tidig torsdagseftermiddag?! De går ju alltid före i kön, vilket är fullt förståeligt.

Vi fick i alla fall order om att hålla henne vaken resten av dagen (hon fick aldrig sova middag, phu!) och hålla koll på henne så att hon inte är ovanligt slö eller kräks.

Då har vi besökt akuten för första gången med henne. Hoppas att det inte skall behöva bli så många fler gånger! Själv har jag inte varit där sedan en flyttkille behagade parkera sin lastbils lastbrygga över min stortå för ganska precis fyra år sedan och lillfis låg i magen. Efter den upplevelsen har jag inte precis längtat tillbaka...