Igår kväll när jag släntrade hem efter att ha klivit av bussen stannade jag tvärt i ett gathörn.
Vad var det jag hörde? Var det...? Kan det...? Jo.
Det var en koltrast som sjöng. Det var en ljuv musik som letade sig fram mellan husen och jag blev ståendes en bra stund och bara njöt. Koltrasten råkar vara min favoritfågel och lite nytt hopp tändes i mig.
Kan behövas just nu då verkligheten kom ikapp mig för en tid sedan. Fru Duktig som orkar allt, aldrig vill vara den svaga, alltid skall överträffa förväntningarna (främst de egna som inte sällan är hyfsat orimliga), har du dundrat med snudan först in i en mur. Efter magsjukan för någon vecka sedan kom jag liksom inte upp på banan igen. Orken ville inte infinna sig.
För att göra en lång historia kort, hjärnan har fått nog efter de senaste två årens maratonlopp.
Dom: halvtids sjukskrivning. Men, oroa er inte. Ont kött förgås inte så lätt. Jag kommer igen, ska bara vila lite...
- Posted using BlogPress from my iPhone
1 kommentar:
Den där väggen är en läskig en och har man väl drumlat in i den går det inte att göra ogjort och vem tackar en i efterhand för det? Ingen. Själv försöker jag febrilt undvika den, men det är ju inte helt lätt eftersom jag inte vet exakt vart den är.
Skicka en kommentar