Fredag

Så här fredag eftermiddag sittandes på tåget på väg hem från jobbet kan jag kort och gott konstatera att två dagar var en lagom lång arbetsvecka.

Nästa vecka är jag ledig och veckan efter det jobbar jag fyra dagar - mina sista i Helsingborg.

Sedan kommer det att dröja fett länge innan jag åker till Helsingborg igen!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En gammal goding värd att upprepas

Lättlagad och trevlig adventskaka, lycka till!

*1 dl socker
*4 ägg
*2 dl torkad frukt
*1 tsk salt
*1 dl farinsocker
*4 msk citronsaft
*nötter
*2 flaskor whiskey
Ta fram en mellanstor skål. Kolla whiskyn genom att smaka. Häll whisky i ett decilitermått och drick. Upprepa.
Sätt på elvispen. Smaka återigen på whiskyn om den fortfarande håller kvalitén.
Blanda 1 dl smör i en stor skål, lägg till 1 msk socker och vispa igen.
Kolla om whiskyn fortfarande är god, drick ännu en kopp. Schtäng av elvischpen. Knäck två hönor och schläng i schkålen, med all torkad fjukt...
Schätt på elvischpen igen...
Om den fjuktade torken fastnar i schkålen, vrid loss den med en muvschkrejsel. Schmaka sen om whiskyn fortfarande är god.
Schen schka du schila 2 dl schlat, eller nåt schånt. De é inte schå noga.
Kolla whischkyn. Schila citronsaften, lägg till en mat... sched... osså socker, eller nåt, äsch... vad fan...
Schmörj ugnen. Vrid kakformen på 220 grader, glöm inte att schtänga elvischpen.
Schläng ut schkålen genom fönschtret och ...schå kolla schen whischyn. Gå å lägg dej... Vem fan vill ha fjuktkaka...?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Tomten försover sig!

Veckans skrivläxa handlade om när Tomten försov sig och här ses lilla fina damen med fullbordad läxa! Missa inte illustrationen på vänstersidan.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hurra!

Jag vann 111 kr på Lotto igår! Så mycket har jag nog aldrig vunnit förut!

Dags att sluta spela nu kanske medan man ligger på topp...?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hjälp!

När man tittar i spegeln på morgonen och ser klara likheter mellan sin spegelbild och Johnny Depps Edward Scissorhands blir man lite oroad...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Handburgare

När jag gick i lågstadiet hade jag en del talfel som min elaka syster fortfarande skrattar så hon får andnöd när hon tänker på.

Ett av dem var att jag trodde att det hette handburgare. Ja, vadå då? En burgare man håller i handen. Är det så konstigt?! Jag tycker fortfarande att det är vettigare än "skinkburgare", särskilt med tanke på att hamburgare inte kommer från gris.

Iallafall, på byn har den lokala Expertbutiken gett upp och flyttat. I dess ställe kommer nu Burger King varpå Linnéa glatt utropar

-"Här ska öppna en Börje King!!"

Voyne, voyne... Jag har verkligen försökt att förklara för henne att det inte är någon gubbe vid namn Börje som är kung som det handlar om men hon är envis som synden!

Börje King heter det alltså från och med nu.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite mer om döden

Linnéa och jag gick förbi en sten som var väldigt snarlik en gravsten och vi kom att börja att prata om just gravstenar.

Jag: Linnéa, varför tror du att det finns gravstenar...?

Linnéa: Jo, för om man vill komma ihåg någon som är död så ska man ha en gravsten. Som en kompis. Eller en pannkaka!

Så nu vet vi det!



- Posted using BlogPress from my iPhone

En speciell dag

Igår var det då dags. En tjej i kören miste sin sambo i en bilolycka härom veckan och igår skulle han begravas.

Annette, som hon heter, hade efterfrågat att kören skulle vara med och sjunga vår nya Queenlåt -Don't stop me now och självklart ställde vi upp för henne. Ola, som han hette, var en riktig rocker och Queenfan så det passade ju bra.

Jag vet att jag gråter lätt men hade ändå en naiv förhoppning om att jag inte skulle gråta eftersom jag inte ens träffat Ola. Det funkade, ända tills jag såg Annette komma in till Metallicas - Nothing else matters, med den gemensamma sexåriga flickan i handen. Då bröt jag ihop.

Annette satte sig, tog den lilla flickan i knät och drog henne tätt intill sig. Den lilla yttrade inte ett ljud vad jag kunde höra och jag kunde inte låta bli att fundera på om hon förstod att hon aldrig skulle få träffa pappa igen. Annette klamrade sig fast vid flickan som om hon varit en livboj i ett stormande hav.

Vi i kören som inte kände Ola satt kvar i bänkarna när man fick gå fram och ta farväl vid kistan och det var rätt skönt.

Sedan var det dags, vi reste oss och gick fram i det vackra kapellet och ställde oss framför kistan. Jag kämpade för att inte titta på den, sången först, tårar sedan!

Jag ställde mig lite bakom de andra, drog upp mungiporna med en smula våld och sjöng. Jag var ensam från tenorstämman och hade melodin på ett antal ställen och var rätt nervös. Jag fixerade blicken på dörren vi kommit in genom och det fungerade. Rösten höll, även i de högsta tonerna.

Först när vi sjungit klart vågade jag titta på Annette, fortfarande fastklamrad vid flickan.

Den förut så glada och pigga Annette såg ut som om livsglädjen helt lämnat henne och allt som fanns kvar för henne var den lilla flickan. Sorgen låg tungt över hennes ansikte och jag kunde ana en desperation. Hon såg ut att undra vad hon skulle göra nu, hur hon skulle kunna ta sig vidare i livet utan sin Ola.

Jag bestämde mig raskt för att åka hem istället för att få på bjudningen efteråt. Jag ville bara hem till mitt eget barn och hade i ärlighetens skull svårt att släppa henne när vi kramades på skolan.

Vi hade en skön eftermiddag tillsammans med mormor på Emporia och Vellingeblomman.

Njut gärna av Queen:

http://youtu.be/HgzGwKwLmgM

- Posted using BlogPress from my iPhone

Höstlov

I lördags gick Linneá på bus eller godis turné bland grannarna med några klasskompisar. Bland annat fick de en näve ostbågar av Mikaels chef, en påbörjad chokladkaka (uuurk) av en granne mitt över och en rejäl påse fruktkolor av polackerna som hyr grannhuset. Heder och ära åt dem! De var de enda som fattat att man måste bunkra upp och att man bjuder på godis i papper. Och definitivt inte godis man redan börjat äta av.
Här har vi i alla fall Svea, Linnéa och Agnes... Söta små busar, va?

För någon vecka sedan ägnade jag hela lördagen åt att sy en häxkostym till Linnéa och en glittermantel åt Fritz, som såklart skulle vara häxans kisse och följa med.
Dock dög inte detta då hon fick syn på spökutstyrseln som fanns att låna inne hos Agnes så den hänger fortfarande oanvänd i garderoben. Nu skall hon på halloweenkalas på skolan på torsdag så kanske hon kan nedlåta sig till att använda den då. Som en parantes blev Fritz jättesur att han inte fick följa med ut i lördags...

Snett och kli!

Fördelarna är många med ett hus äldre än 100 år men nackdelarna gör sig gärna påminda, framförallt när man renoverar.

Det finns inte en rät vinkel i huset och det är stört omöjligt att få med sig vattenpasset på en rät vinkel på nya reglar...

Här nedan ses maken, tillika byggmästaren, svärandes över halltaket.


I övrigt fick jag på min (nit-)lott att vara isoleringsansvarig, med byggmästarens stränga öga övervakandes, såklart.



Gult, kliande och överallt!

Nu har isoleringsansvarige dragit på sig en förkylning och jag undrar om jag inte har fått feber.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Usch

Läste just på Fejjan ett en tjej i kören förlorat sin sambo och barnens pappa i en bilolycka i tisdags kväll.

Jag träffade aldrig hennes sambo men blev märkbart omskakad av vad jag läste och kände hur tårarna började rinna ner för ena kinden.

Antagligen påminde det lite för mycket om mina värsta mardrömmar och det var därför det påverkade mig så starkt.

Nu vaknade juristen till i mig och hoppas att de skrivit testamente, han hade visst ett barn sedan innan också, tror jag. Kan bli hemskt svårt om man inte tänkt till.

Slutsats: föräldrar skall aldrig överleva sina barn och föräldrar skall inte dö in förtid! Särskilt inte när man har små barn!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vellingeblomman

Igår eftermiddag tog Linnéa och jag en tur till Vellingeblomman för att kolla in lite Halloweengrejjer och framförallt - gå deras spöktunnel. Vellingeblomman är, som namnet antyder, egentligen en stor blomsteraffär men har med åren utökat konceptet och hårdsatsat på barnfamiljerna.

Följdaktligen har de så här års en hel avdelning med Halloweengrejjer, som masker, avhuggna ben i tyg, hemska ansiktsmasker (som en av årets nyheter - Muhammar Gadaffi-masken...), pumpor i varierande storlek, det mesta för halloweenkalaset mm mm. Och så spöktunneln.



Linnéa var så nervös att hon hoppade och det slutade med att hon efter två steg in i tunneln, höll för både öron och ögon och ylade sug genom resten av spökpromenaden. Lilla hjärtat...

Så klart fick jag prisa henne för hennes mod ändå när vi äntligen kom ut ur tunneln...

Vi handlade två pumpor av mindre modell som skall så på yttertrappan, två orangea ljus och så kunde vi inte hålla oss från julutställningen som de redan börjat ställa upp, så det blev två nya bordstabletter med söta tomtar på.

När jag stod där och plockade i julgrejjerna kände jag hur längtan efter jul värkte i mig. Det blir värre för varje år - jag är en jul-junkie! Det är bara att erkänna!

Men nu är det helg, inte illa det heller!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Huka er!

Nu när jag har gått ner i arbetstid har jag börjat åka lite senare till jobbet. Skönt att få sova lite längre och hinna träffa dottern på morgonen innan man rusar till bussen.

Allt frid och fröjd, ända tills jag kommer till busshållplatsen. Vem står där och pladdrar med en stackars medresenär så att syret håller på att tryta, trots att vi är utomhus?

Jo, jobbiga tanten.

Denna förfärliga människa som inte kan se en annan person utan att käften börjar glappa. Trots att man står med lurarna i öronen, ansiktet nedborrat i jackkragen och ger henne en blick som resten av befolkningen hade uppfattat som folkilsk, klämmer hon upp en mot busskuren och börjar diskutera allt möjligt ointressant. Vi har delat buss förr, jobbiga tanten och jag, men det var ett tag sedan nu, gudskelov!

Väl ståendes där fick jag ett antal impulser; gå upp i arbetstid igen och ta en tidigare buss, kasta mig in i närmsta buske så hon inte ser mig, köra in paraplyt i truten på henne om hon ger sig på mig igen...

För man är inte trygg bara för att hon redan hittat morgonens första offer att prata med, hon kan snabbt ändra snack-riktning. Värsta mardrömmen hade varit att hon sätter sig bredvid en på bussen, då är man verkligen fast! Därför får jag alltid på bussen efter henne så jag inte riskerar något.

Jag stod dock emot alla impulser och ställde mig bakom en annan medresenär så att hon inte skulle se mig. För jag orkar inte gå upp i arbetstid igen, det är inga buskar runt busskuren och jag är inte säker men jag tror inte att jag kan hävda nödvärn om jag kör in paraplyt i truten på henne. Risken för rättsliga efterspel är överhängande.

Vet hut, kvinna!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Knäpp vecka

I tisdags ballade magen ur och jag låg hemma med knasig mage och yrsel onsdag och torsdag.

Då jag inte visste vad det var eller om det skulle utveckla sig till något värre (läs: kräksjuka) gjorde jag mitt bästa för att isolera mig och la ut en madrass mitt i renoveringsröran på övervåningen utanför toan och ojade mig.

Då det inte blev värre hävdes isoleringen och idag har jag mått bättre. Hoppas att det håller!

Och nu över till något helt annat.

Jag hämtade Linnéa från skolan innan allt brakade loss och hon tog en klättertur på ett lokalt konstverk på vägen hem.


Notera de nya favvostövlarna som jag antar kommer att vara utslitna innan sista oktober...

- Posted using BlogPress from my iPhone

We don't eat that part of the dog...

Som ni kanske vet tillhör jag nomadaläktet. Alltså, jag pendlar till jobbet.

Detta resande är oftast en plåga men det har även små ljuspunkter.

Idag, exempelvis, sitter jag bredvid de tre indier som brukar åka samma morgontåg med mig.

Efter att nu ha suttit och tjuvlyssnat på deras konversation i tio minuter kan jag fortfarande inte avgöra om de talar hindu eller engelska...

Men de talar glatt på (en i taget), så för hoppningsvis förstår de varandra och sitter inte och håller tre obegripliga monologer.

Om något förresten undrade över inläggets titel hänför den sig till en av makens favvohistorier. Det är vad indiern på besök i New York svarar när han erbjuds en hot dog...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hej, 90-tal!

Min käre arbetsgivare har förärat mig en "ny" telefon.

Vore det 1998 hade man kanske sagt wow åt dess uppenbarelse men nu har det gått några år sedan 1998, om nu inte Nokia uppmärksammat detta.



Efter sju svåra år lyckades jag veva igång åbäket och beslutade raskt att det enda skrället (för hoppningsvis!) duger till är att ringa.

Helt omöjliga menyer, undermenyer, underundermenyer osv, ni fattar. Hittar man den funktion man tänkte, naturligtvis av en slump i så fall, är det tvärkört att hitta tillbaka.

Inte konstigt att tillverkaren av denna stenåldersmaskin håller på att kånka!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Allt för nära!

Linnea och jag hade några ärenden upp på byn efter skolan och jobbet idag så vi knallade upp och började rundan med Lindex. Eftersom Linnéa varit så duktig hos tandläkaren idag då hon fått en mjölktand utdragen fick hon några armband som hon gick och pillade med när vi hand i hand gick över övergångsstället mot Willys.

Bara 1-2 meter framför oss gick en man och från vänster kommer en kvinna körandes i en stor suv.

Kvinnan stannar, men inte helt, för mannen framför oss och jag antar att hon kommer att stanna helt för oss då hon nu hunnit komma nästan helt inpå oss. Vi fortsätter ut över övergångsstället med Linnéa närmast bilen. Kvinnan rullar vidare och plötsligt inser jag att hon inte ser oss! Hon talar med någon på passagerarplatsen i bilen och jag reagerar sannerligen i sista sekunden. Linnea med sitt armbandspillande har över huvud taget inte sett bilen och blir hyfsat förvånad när jag med ett häftigt ryck drar henne i säkerhet och skriker till.

Kvinnan tvärbromsar.

Hon blev ganska chockad och jag hörde ett svagt I'm sorry, från henne medan jag som i ett töcken leder Linnéa över gatan och in på Willys, fast vi inte alls skulle in där. Ut igen och upp till Malmborgs, som var det egentliga slutmålet. Jag känner hur magen vänder sig av chocken och jag hittar som tur var pensionistbänken på Malmborgs. Vi sjunker ner och jag försöker hämta andan.

Linnea gnäller mest för att hon fick ont i armen av rycket och jag bara håller om henne och det går upp för mig att det var riktigt nära.

Allt för nära!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Se goddag, då...

Vad glad man inte blir när dottern kommer hem och glatt berättar att hon minsann fått titta på en klasskompis löss genom förstoringsglas...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Renoverar vidare...

Mikael har köpt sig en ny såg och det fullkomligt lyste i ögonen på honom när han packade upp den. Här ses han provsåga...

Han har byggt en ramp ut från fönstret där vi slänger ut all gojja vi river ner. Linnéa blev eld och lågor när hon såg den och ville genast åka rutschkana. Inte så bra idé... Förutom alla de stickor i rumpan hon hade fått hade hon landat hårt för det är brant. Den vägen tog vi faktiskt upp 650 kg bjälkar igår som vi börjat sätta upp idag som nya takstolar.

Bakom ser vi en av högarna med bråte, det finns fler...

Renovering

För några veckor sedan påbörjades äntligen renoveringen av vår övervåning. Eller rättare sagt, Mikaels och mitt sovrum med sidovindar, stora vinden och halva hallen. Det är ett ganska stort projekt och Linnéa har mer än en gång med allvar i rösten begärt att vi skall ringa Arga Snickaren. Vi gör det nämnligen själva och enligt vår första, preliminära tidplan skall vi vara klara till jul. I år, kan tilläggas. Här kommer lite bilder på misären...

Här är golvet utrivet och Mikael har börjat riva gavelväggen och hittat ett gammalt igensatt fönster.

Här har vi stora sidovinden i det skick det har varit ett tag. Bedrövligt, alltså. Ingen åtgärd gjord ännu.

Här har vi rivit ut den ena lilla sidovinden mot baksidan och börjat ta bort brädningen. Isoleringen är borta (aj, det var stickigt!)

Och så var stora sidovinden tömd.

Här är brädväggen mellan sovrum och sidovind nere. Var väggen satt ser man på golvet. Ni ser de fyra långa ljusa plankorna till höger (som har hållit isolering)? Ovanför dem har det inte varit någon som helst isolering. Över huvud taget. Inte så konstigt att det har varit aphett på sommaren och iskallt på vintern. Inte har vi behövt skotta taket, i alla fall.

Nu senast har vi börjat riva i hallen in mot stora vinden. Även taket skall ner så det blir en del bråte. Till helgen blir det ett nytt ryck och jag ser fram emot när vi fär börja bygga upp och inte bara riva ner...

Vi sover förresten i vardagsrummet, om någon undrade.

Fortsättning följer.

Oaaaaaj!

Så har man återigen drabbats av detta fruktansvärda tillstånd kallats skoskav.

Förra veckan köpte jag ett par nya fina sandaler (kan inte fota dem nu, sitter på bussen... Fast det hade kanske varit intressant att se folks reaktioner om man fotar fötterna på bussen förresten...)

I alla fall, jag hade dem första gången i måndags när jag skulle till jobbet och redan under cykelturen till tåget kände jag det - skoskav! Hur man nu kan få skoskav av att cykla övergår mitt förstånd. Jag tror på fullaste allvar att jag hade fått skoskav även av ett par sockiplast!

Ett gult Djungelboken-plåster fiskades upp ur handväskan och placerades på såret. Aj aj aj ...




Här är såret ett par dagar gammalt. Känsliga läsare varnas!

Jag bet ihop som den starka kvinna jag är och hade jag gått till läkare hade domen varit omedelbar:
-"Jag är ledsen, frun, men tån måste amputeras!"

Fyfsat fäst vid tån som jag är led led jag i tysthet och tog andra dojjer till jobbet igår. Men idag har jag hittat ett hard-core plåster och tagit på mig nya sandalerna igen.

På't igen, bara!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Måla naglar

Om man har fem olika sorters nagellack finns det ju ingen som helst anledning att välja bara ett när man ska måla naglarna, eller hur?

Igår kväll var det fint väder och vi åt middag i trädgården. Tydligen tyckte Tuppe att det var lite i soligasate laget.

När maten var avklarad gjorde Linnéa och Tuppe konster i de nya gungorna, inhandlade förra helgen på Lidl. Tuppen gjorde sitt "Hänga-i-ett-ben-trick", medan Linnéa visade upp en hel uppsjö av cirkuskonster...

Sjukdag.. öööh... nio...?

Jag har tappat räkningen!

Igår kände jag mig lite piggare på förmiddagen och bestämde mig för att testa gränserna lite. Eftersom jag skulle börja jobba idag tänkte jag att om jag klarar en tur till Bauhaus med maken så klarar jag att jobba.

Linnea var hemma hos en kompis så det borde ha varit lätt men så fort vi kom ditt blev jag jättetrött, lite yr och ville bara sätta mig hela tiden.

Jag bet ihop så länge det gick och när vi äntligen kom hem orkade jag nästan inte släpa upp mig för trapporna till övervåningen (jag måste sluta att äta så mycket glass!).

Beslut togs ganska omgående att jag blir hemma idag och har nu fixat en läkartid till klockan halv tio.

Men vad ska jag säga? Öh, sjukskriv mig för jag är trött och snuvig? Jag har ingen feber, ingen hosta, inget halsont. Men snuva för en hel förskoleklass!

Vi får väl se vad läkaren säger.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Regn

I väntan på att Lidl ska öppna kl tio och vi kan åka och köpa den utlovade nya gungan roar sig lillfröken med undertecknads favvolofta, köpt i Florida.




- "Oj vad stooor den är!"
Precis vad man vill höra om sina kläder...

Det regnar lite och vi har sedan länge strukit den ursprungliga idéen att cykla till affären. Riktigt så miljömedvetna är vi inte, tyvärr.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Sjukdag tre

Inga tecken på förändring ännu och Linnéa verkar fortfarande piggare än jag. Här ligger hon dock och tar igen sig framför en film i sängen. För ett tag sedan la vi vantrna på en bättre begagnad TV som har fått flytta in i Linnéas rum. Lyckan är total!


Jag passade på att rensa undan en låda på skrivbordet innehållande min gamla mobil jag från min förr-förra arbetsgivare.


Helt kass telefon där jag inte förstod ens en tredjedel av funktionerna! Den rymde sisådär 15-20 låtar innan minnet var fullt och var totalt obegriplig! Ericsson hade inte fattat det där med användarvänlighet... Tur att utvecklingen går frammåt.

Så var det semester

.. och med den kommer sommarförkylningarna. Först ut var Gisela och Madeleine och sedan kom Linnéa och jag. Okul att ligga hemma som ett kolli första dagen på semestern. En karensdag verkar inte heller så lockande så vi får se om jag sjukanmäler mig. Linnéa studsar runt som en tok trots sin förkylning medan jag bara vill gå och lägga mig men se det går när man ska ta hand om en liten tok. Funderar på att ta en sväng upp på byn och storhandla på Apoteket. Allvarligt, är det inte dags att komma på ett botemedel mot förkylning? Svärmor envisas med att man ska ta Alvedon men jag förstår faktiskt inte varför. Blä...

Mitt sommarlov...

I torsdags var det skolavslutning för flickorna och så här glad äe man när man skall gå på sitt första sommarlov...



På väg från skolan till kyrkan missade hon en kant och stöp i gatan med knät först och när jag kom till kyrkan en liten stund senare var hon jätteledsen. Jag tröstade bäst jag kunde men kunde inte hitta en plats nära henne att sitta så till slut satte hon sig bredvid en av fröknarna. Vi höll dock tät ögon- och vinkkontakt i början så gick det bättre. Det var F-klass, samt åk 1 och 2 som delade avslutningen och antalet besökande var begränsat till en per barn. Skandal! Så var det sagt.



Linnéa står längst upp till höger. Notera lille rare Axel som Linnéa gärna leker med, han står längst fram med bruten arm i paket.

Efteråt åt vi jordgubbar och glass tillsammans med några av de andra flickorna och deras föräldrar hemma hos Agnes.

Ljuga

På väg mot Sturups flygplats i taxin frågar den vänlige taxichauffören vad jag jobbar med.

Efter en kort stunds tvekan säger jag med lite osäker stämma:
-" Byggbolag", och undrar om det hörs att jag ljuger.

-"Ekonom?" undrar han och jag svarar med samma stämma

-"Säljare"...

Det är över tre år sedan jag jobbade där och inte längtar jag väl tillbaka, tror jag, men jag hade ingen lust att ta en diskussion med taxikillen om hans eventuella erfarenheter av min nuvarande arbetsgivare.

Nu ska jag i alla fall flyga upp och hälsa på pappa i eftermiddag/kväll och gå på kurs och möte på huvudkontoret imorgon.
- Posted using BlogPress from my iPhone

31% socker?

Varför tänker jag att det nog är 31% socker i kexen eftersom det "bara" är 69% fullkorn?

Kurs i positivt tänkande påbjuden, eller är man bara realist?

- Posted using BlogPress from my iPhone

För jag är lite tågtokig

Här cyklar man sig svettig så tårarna rinner i den vinande motvinden, kutar ner för rulltrappan mot stationen, bara för att mötas av beskedet att tågeländet är tio minuter sent!
Inte bara mitt tåg, förresten, de flesta tåg verkar dras med förseningar. Säkert ett signalfel på danska (tvi, tvi, tvi!) sidan!




Inte utan att man blir lite tokig...

Förresten havererade favvojeansen igår. Skrutt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jobb?

Häromdagen frågade jag min älskade lilla sexåring vad hon ville bli när hon blir stor. Svaret kom efter en kort stunds fundering:

"- Måste man jobba?"

Medan jag plikttroget försökte berätta att det nog skulle bli tråkigt att bara sitta hemma hela tiden och att man inte får några pengar om man inte jobbar bubblade mina egna tankar, mycket snarlika dotterns, i mitt huvud.

Här kliver man upp 05.05 på morgonen och hinner knappt ens säga god morgon till familjen innan måste skynda till bussen och åka till jobbet. Pendla tre timmar om dagen, komma hem och vara lika pigg och fräsch som en urvriden disktrasa, gå och lägga sig bara för att göra om alltihop nästa dag. För en skitlön.

Å andra sidan var det minsann inte så roligt att vara arbetslös. Så onödig, överflödig och totalt värdelös har jag nog aldrig känt mig som då.

Tittar man på de jobb som finns ute är det mest hungriga säljare (= jobba 60-timmars vecka till kass lön) eller nyutexaminerade teknikpersoner (= ska kunna allt nytt och inte ha några löneanspråk för du är bara så tacksam att du fått ett jobb) som söks. Jag passar inte in någonstans.

Definitivt inte där jag är heller.

Jag vet vad jag skulle vilja göra - ett assistentjobb med stort ansvar, kundkontakt, kundfokus, helst utrymme för att organisera och ta ansvar, helst i boendesvängen. Jag vet att jag skulle vara suverän på det men söker jag något sådant jobb är jag plötsligt för överkvalificerad och nog inte seriös. Söker jag ett riktigt juristjobb är jag underkvalificerad då min utbildning är gammal och i stort sett oanvänd.

Är det normalt att innan man är 40 år längta efter pensionen för att man bara är så trött på att leta? Leta efter det där stället där man kunde passa in. Där man kunde göra skillnad.

Tåget rullar in mot min station. Ännu en arbetsvecka börjar. Man får väl vara tacksam att man har ett jobb.

Antar jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Beroendeframkallande

Jag har aldrig varit mycket för ordlekar, det där moderna Alfapet som alla spelar som tokar kommer aldrig att laddas ner på mon mobil.

Siffror, däremot...

Sudoku klurar jag gärna med men det som just nu tar all min spilltid är patient. Harpan, tror jag att det heter. Jag spelar som en galning och får aldrig nog. Inte så modernt, kanske, men kul!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Mmmm...

Hotellfrukost...




Jag sov dock urdåligt, men sova får jag väl göra en annan dag!
Eller natt, för all del.

Idag är det kurs till klockan tre sedan flyger vi hem.

- Posted using BlogPress from my iPhone

På hotellet

Fint rum, kass utsikt...



Tegelvägg!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Framme i Östersund

Efter en halvtimmes försening ( däckbyte var tydligen påbjudet) är vi framme. 4 grader varmt, jag har sett snö på bergstopparna under landningen och var f-n är Lars Vegas Trio?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Up and away

Varje fång jag är ute och flyger brukar jag titta ut genom fönstret och nynna lite på Bo Kaspers Orkesters gamla dänga "Amerika". Där sjungs om en man som säljer allt han har, köper en flygbiljett till Amerika och väl där uppe i liften konstaterar han att
-"här ovanför alla molnen, är himlen så förunderligt blå..."

Denna arla morgon har himlen nog inte riktigt vaknat ännu för den är hyfsat blekfisig! Eller också har vi fortfarande lite moln ovanför oss, jag ser inte riktigt från min plats vid gången.

Jag vill inte riktigt lägga mig i knät på mannen i mittplatsen för att se bättre, även om något säger mig att han hade gillat det.

Strax dags för second breakfast. Undrar om det blir third breakfast på planet mellan Stockholm och Östersund...?

Har ni förresten tänkt på att servetten man får till flygplansmaten alltid är packad tillsammans med bl.a kryddorna, vilket gör att den alltid luktar peppar? Kanon när man behöver snyta sig! Atschi, atschi prosit!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Den ofrivillige resenären

Mitt i vargtimmen - 04.10 - drog klockradion obönhörligen igång imorse. Upp, svära en ramsa, dusch, frukost och så 05.25, taxi till den gula plåtflygplatsen Sturup.

Tvådagars kurs i ett system jag har använt varje arbetsdag sedan februari 2010. Visst, jag har säkert saker kvar att lära, men kunde det inte vänta till i höst när två nyanställda i gruppen också kommer att behöva samma utbildning så hade vi kunnat ha det i Helsingborg? Istället för att kursläsaren och undertecknad skulle behöva åka till Östersund?!

Man baxnar!

Det kommer att vara fyra grader varmt när jag kommer upp dit vid halv tio. I Malmö hade vi 24 grader igår.

Nu har jag precis satt mig på planet på Sturup efter att, i vanlig ordning, ha fått dra av skärp, jacka och kavaj samt granskas av ögon fulla av misstänksamhet. Ganska förnedrande, faktiskt.
Man får se saken från den ljusa sidan, jag fick plats vid nödutgången så dels har jag bra benutrymme och händer det något har jag första tjing ut!
Fortsättning följer.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vår i ett regnigt Helsingborg

Det är inte bara full storm i Hbg - det är vår också!



Denna skönhet står med ett antal likartade kompisar utanför biblioteket jag passerar mellan tåget och kontoret.

Hemma i trädgården blommar persikoträdet, hyfsad blygsam blomning, men ändå.

Dessutom har min lilla magnolia börjat blomma. Den är skum - vad jag vet är magnolian ett träd men ingen har nog talat om det för mitt lilla exemplar så den blir aldrig större än en liten buske! Det gör förvisso inget för jag vill ha den liten och har ingen aning hur jag skulle beskära en magnolia utan att den skulle haverera...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kalasdags

Igår var det 7-årskalas för en klasskompis. Inte vilket gammalt tråkigt kalas som helst utan discokalas, minsann. Linnéa passade på att klä sig fin i nyaste blåsan direktimporterad från USA av mormor. Fint som snus!

Man vet...

Man vet att det är hög tid att sätta sig i vårsolen och försöka då lite färg när kollegorna oroligt frågar vad som har hänt och syftar till den blåa färgen man har under ögonen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Picknick i vårsolen och nyckeltrubbel

När solen sken som mest här på oss i Skåne nåddes vi av beskedet att det var snöstorm i Stockholm. Kändes mycket besynnerligt, vill jag lova. Där skottar de snö och här har vi picknick utan jacka i vårsolen... (ha, ha...)

Jag ringde upp till mamma för att berätta att här har vi minsann vår men till min besvikelse hade inte snöovädret nått Flen. Ingen skadeglädje här, inte.

Jag kan ju passa på att berätta att jag lyckades bryta av nyckeln till förrådet i låset när jag skulle in med den för dagen nyinköpta tuffa svarta vattenkannan. Efter att ha stått och tittat på den trasiga nyckeln i min hand en bra stund kunde jag inte annat än att konstatera att den nog inte växte ut igen.

Jag bröt mig in i förrådet genom ett låst fönster (det, ni!), kröp in, landade i 7 kilo bråte och kunde sedan till min stora lättnad öppna dörren innifrån. Efer att sedan har spreyat snörjmedel, pillat och svurit en stund lyckatdes jag till slut få ut resten av min nyckel!

Arbetsveckan är slut

... och tack och lov för det!
Nu har det gått två månader sedan jag gick upp på min fulla tjänst efter sjukskrivningen. Det går upp och ner i mitt mående och det kommer att dröja länge innan jag är tillbaka till min gamla ork.
Om det nu någonsin händer.
Ofta tar det ett par år att återhämta sig efter man har gått in i väggen. Tröttheten går inte att vila bort utan den rotar sig långt in kropp och själ. Det känns som att man har influensa utan snuva och hosta, ungefär.
Det är jättesvårt att förklara det för någon som aldrig har upplevt det och man möts ofta av välmenande men oförstående kommentarer som:
-" men varför mår du dåligt nu när allt som var galet har ordnat sig?"
Eller:
-"du är nog bara ovan att jobba full dag, inte konstigt att du är lite trött. Vila du en halvtimme så är allt bra igen."
Eller varför inte:
"men du ser ju frisk ut, det är väl inga fel på dig?"
Känslan av att redan klockan nio på morgonen vara så trött att man andfådd, kroppen känns avdomnad, hjärnan går på halvfart och humöret är i botten är svårt för andra att förstå. Det går inte att ta sig samman eller att ignorera det.
Jag är mentalt utmattad, kan man säga. Efter arbetslöshet, slavjobb hos banken, långa arbetsdagar med pendling och käraste systers cancer är min hjärna så trött att den helt enkelt har lagt i handbromsen. När den lättas på bestämmer inte jag men jag kan träna avslappning, mindfulnass och undvika för mycket stress för att må lite bättre så länge.
Så är det, det är bara att acceptera. Det tog mig lång tid att göra men nu har jag iaf kommit så långt.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Pust och stånk

I förmidags var jag och tränade hos min sjukgymnast och värmde upp genom att veva igång blodcirkulationen på en motionscykel. Efter sju minuters pustandes och stånkandes hade jag förbrukat 44 kalorier och blev upplyst av sjukgymnasten att det motsvarade si sådär en deciliter lättmjölk... Jag höll på att ge upp på fläcken men pustade vidare med det av henne förutbestämda passet och när jag släpade mig hemmåt igen hade jag säkert förbrukat motsvarande 2 deciliter mellanmjölk. Inte konstigt att brallorna spänner över magen!

... så jättelös...

Igår var det äntligen dags för tand nummer fyra i ordningen att åka ut. Den har verkligen hängt på en sena bra länge nu och Linnéa har, kanske inte alltid till övriga familjens förtjusning, stolt visat upp hur väääldigt lös handen varit.

Vi har lockat och pockat men hon har inte låtit oss röra tanden på sluttampen för det gjorde ju så ooont... Igår kväll satt hon dock och åt glass och antagligen drog hon en djup suck eller något liknande så att tanden åkte ut av vinddraget, ut åkte den iallafall. Utan ett pip, så så ont gjorde det visst inte. Stoltheten gick inte att ta miste på!

Sedan tappade hon bort tanden men tandfén hittade ändå glaset med vatten vi ställt fram. Däremot var tandfén lite short of cash så istället för den sedvanliga guldpengen hittade tandfian två femmor i glaset i morse. Innan tanden äntligen ploppade ut hann vi påskpynta lite i trädgården i det av morfar nyklippta äppelträdet.

Jösses

Jag blir lika imponerad varje gång jag ser en kvinna sitta med full sminkväska och lägga på morgonmake-upen under tågresan.

Med en kirurgs precision lägger de eyeliner, mascara och allt annat pill på ett skakigt tåg medan jag får skärpa mig för att inte tappa tidningen jag har i händerna när tåget kränger till.


- Posted using BlogPress from my iPhone

På banan..?

Det finns faktiskt en fördel med att bryta ihop - det brukat bli lite bättre när man har brutit klart. Man inser att man inte är superkvinnan utan behöver tagga ner. Idag brakade bara h-vetet lös på kneget men jag tog mitt pick och pack och sa: -Hej då, nu går jag till sjukgymnasten. Och förresten har systemet brakat så jag kommer inte att ha en chans att göra det jag skulle innan helgen. Hej då!" Känns helt ok, till min stora förvåning.

Usch...

Då var den stora tröttheten tillbaka och plötsligt kastas jag ett år bakåt i tiden. Trött, trött, trött och ledsen.

Jag vill verkligen inte mer nu.


- Posted using BlogPress from my iPhone

På lekplatsen i vårvärmen

Playdate planerad med kompis Svea klockan två men innan dess hinner man klättra en skvätt!




Och köra tåg, såklart!



Bofinken Knut sjunger för full hals och de första myrorna irrar runt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Fredagspyssel

Idag efter skolan åkte Linnéa och jag till Mobilia och införskaffade ännu en Top Model pysselbok. Vilken i ordningen vill jag nog inte veta, tror jag för hon har verkligen många!

Den här nången var det dags för den där man stylar knähundar och då hon har sparat veckopeng till ändamålet var det bara att åka ut och handla. När vi kom hem poppades det popcorn och pysslet startade...

Nya skridskor

I fredags var det då dags! Skridskopremiär! Linnéa har velat åka länge och nu var det skolan som anordnade det hela och då kunde jag inte åla mig undan längre. Det var bara att åka till Stadium och handla. Vadsa? Vadfals?! Begagnat, säger du? Nej vet du vad! Det är dessa begagnade skridskor från h-vetet som helt saknar stadga i vristen som har gjort att jag fullkomligt avskyr att åka skridskor! Ingen sådan smörja åt min dotter! För böfvelen! Till min stora förvåning lyckades jag snacka omkull henne så vi köpte ett par hockeyrör istället för isprinssess-rör med taggar. De vita är mycket smalare framme i tån och jag tror dessutom det är bra om man lär sig att åka utan taggar. En knallrosa hjälm fick det bli, också. Linnéa var så lycklig att när vi kom hem drog hon på sig munderingen och vägrade ta av den!

Och hur gick åkningen...? Jodå, hon verkade nöjd!

En söndag vid datorn

Vi har börjat prata takrenovering igen(för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om)och därmed snacket om takkupor eller ej...

Önskemål framkom från maken att jag skulle Photoshopa fram dels en förlängning av kupan på baksidan som skall inrymma ett efterlängtat badrum och en ännu mer efterlängtad tvättstuga, dels två helt nya kupor på framsidan.

Framsidefotot tog jag från när jag skulle övertyga stadsbygnadskontoret om att vi skulle få sätta in våra nya fönster men baksidefotot behövde tas nytt. Såklart hann solen gå i moln innan jag han få på mig tofflorna och toffla ut och fota. Det blev till att plocka fram blå-himmel-garantin och plocka en fin himmel från ett annat foto. Knep och knåp...

Ett antal timmar med det här fotot senare...

...såg det ut såhär

Sidan på Linnéas kupa blev inte fixad för den vet vi inte vad vi skall göra med.

Framsidan pulade jag ihop från...

...till

Än kan mycket (och ingenting över huvud taget, för all del) hända och det är inte säkert att det blir den här storleken på dem, framförallt på framsidan.

Tänk om det var så lätt att renovera hus...

Grazax

Då var behandlingen påbörjad. Varje dag under tre år framöver kommer jag att vara en riktig pillertrillare.

Jag ska försöka att bli av med min gräsallergi. Genom pillren ska jag utsätta mig för en liten pyttedos gräs varje dag och på så sätt vänja kroppen.

Vi får väl se hur det går.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Virus?

När jag gick in i min mail i mobilen imorse låg där ett antal mail utan innehåll daterade 2001-01-01. I båda mailkorgarna. Inte går de att få bort heller.

Det är inte första gången det händer. Vem ringer man och bråkar med om detta?

Eller har jag fått mail från mig själv i det förflutna? Kanske ville jag ha tips om någon bra aktie värd att satsa på eller rätta lottoraden till drömvinsten? Svårt att svara, bara...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad i....?!

Kan någon klok (läs: teknisk) människa tala om för mig varför all text jag skriver in i bloggen på datorn blir i ett enda, långt stycke?

Om jag sedan öppnar inlägget i Blogpress som jag bloggar via mobilen i, så står alla blankrader jag lagt in med och det räcker med att jag sparar inlägget i mobilen så ser det plötsligt ut som jag skrev det i datorn.

Mycket mystiskt och framförallt irriterande!

Men blogga bara i mobilen människa, tänker du. Njäää, det hämmar min kreativitet då det är så jobbigt att skriva i mobilen.

Hmm... I-landsproblem, kanske...?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vinter

Sedan jag flyttade till Malmö för sisådär tio år sedan har min kropp och mitt hår fått vänja sig vid fukten i luften här nere, vare sig den/det vill eller ej.

Men...! Nu har den torra luften tagit tag i Skåne och min hud håller på att fullständigt vittra sönder.

Som det kliar och sticker - på ryggen, såklart, där man inte kommer åt att klia. Framförallt när man har fet-tjocka jackan på sig.

Nu snöar det! :o)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sportfåne

Idag har jag spelat ett par hål golf, åkt skidor i en rackarns fart, spelat baseboll och faktiskt lite tennis. Jag vann varenda gång och fullkomligt krossade motståndarna, om jag får säga det själv!

Har hon blivit knäpp? Nej men jag har gått ihop med lillan i familjen och köpt XBOX med Kinect. Och det är KUL!

Linnéa vevade med armarna så till den milda grad när vi spelade Disney igår att hon har grym träningsvärk idag, stackarn. Det var nog första gången hon hade det för hon kunde inte förstå varför hon hade ont i axlarna när hon vaknade. Det var ett himla gnäll och pip men efter att ha kommit upp och rört lite på sig kändes det lite bättre. Nu är hon på kalas varför mamma passar på att få spela sportspel.

Asballt! Och lika dyrt...

Hemma igen - en gång till

Staten har skickat mig på kurs till Stockholm i två dagar och när jag fick höra att det var Photoshop kurs som vankades tjoade jag av glädje!

När vi väl kom upp till Stockholm igår morse, kollegan och jag, blev vi dock varse att staten i vanlig ordning snålat och köpt in Elements. Suck. Jag har själv en CS4 version hemma som är betydligt skojjigare än Elements. Inget fel på Elements men det blir lite snurrigt med två helt olika versioner...

(fotnot för ej fotonördar: Elements och CS4 är två olika versioner av Photo shop, det har dessutom kommit en CS5 sedan jag köpte mitt program)

Strunt samma, vi körde första kursdagen med endast det lilla missödet att vi upptäkte att bildbanken med foton på alla de hus som vi sålt senaste åren inte innehöll ett enda foto med ens nästan tillräcklig upplösning för att kunna bearbeta i Elements. Hoppsan.

På kvällen slank jag ner i min max 80 cm smala hotellsäng i mitt pytterum på Best Western Karlaplan och tilltade på TV, målade naglarna och njöt av att bara vara ensam. En snabb middag med kollegan på Kontoret, en närliggande sylta, sedan tillbaka i säng och måla om 4 av 10 naglar då jag kvaddade tummar och pekfingrar när jag försökte knäppa jeansen. Klumpigt.

Jag SMSade en höggravid väninna för att kolla läget och meddelade att jag hade lyxkväll utan man och barn.

Sedan kom den - som en skugga smygandes upp på mig längs ryggen och in hjärta och huvud.
Ensamheten. Och saknaden efter familjen.

Kan man inte ha en kväll i lugn och ro utan att bli hemsjuk?

Nu är jag iallafall hemma igen har fått natta den lilla och krama de andra.

Ahhh...

Finns en gasexpert, månne...?

Då var ett läckage i gasledningen in till huset avslöjad och gatan uppgrävd igen. Som ni ser på fotot är det inte länge sedan de la ny asfalt alldeles bredvid det nya hålet.

Beklagar den underliga vinkeln på fotot men jag står på trappan och fotar då det piss-regnar. Inte vill man få nya kameran och morgonrocken blöt.

En ventil är tydligen bytt och inför helgen mosades plast ner i hålet då de tydligen inte hann fylla igen efter sig.

Mikael kände gaslukt precis där innan vi åkte till USA och det tog nog inte en kvart innan E-on ryckte ut med mätare men kunde inte hitta något. Den här gången var det på deras initiativ och tydligen var det visst en läcka...

Uuurk...

Ännu en gång har jag kommit ända till Stadsparken i Helsingborg när jag inser att jag mår så dåligt att det bara är att vända hem igen.

Månader av terapi får mig att ana att jag är orolig för att börja jobba 75 istället för 50%. Inte så konstigt i så fall, kanske. Jag har inte jobbat så mycket sedan en kort tid i april allt rasade och jag blev helt sjukskriven. Innan dess var det så långt som februari jag jobbade mer än 50%.

Vi får hoppas att en dags vila räcker och att jag mår bättre imorgon.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Nästan framme på jobbet

Hemma igen

Jaha då var man hemma i gamla Sverige igen efter tre veckor i Florida hos favvosyrran med familj (glömde jag att säga att hon är min enda syster...?).

Jetlagen håller i sig men jag kämpar på bäst jag kan. Urk.

En sammanfattning från semestern kommer iallafall här!

Vi åkte tisdagen den 20 december via Newark ner till Lake Worth och kom lite lagom mosiga fram till Stenfeltska recidenset. Minstingen Linnéa hade dock kommit in i andra andningen efter en lur på inrikesplanet och pladdrade oavbrutet.

Dagen efter släpade vi damer med Mikael till närmsta galleria då vi tänkte att lite shopping är perfekt jetlag-syssla. Linnéa hittade ett litet tåg som tuffade omkring inne i gallerian och det skulle hon absolut åka med. Sagt och gjort, styvt 70 spänn fattigare baxade jag in mig i den lilla vagnen med en överlycklig dotter och tuffade iväg medan de andra knallade iväg till food-corten och spanade in lunchalternativen.

Min kamera är ny så när de första fotona togs hade jag inte noterat datum och tid-stämpeln nere i högra hörnet. Ytterst irriterande. Tiden är förresten den svenska, om ni undrade.

Väl hemma spelades spel, här har vi lilleman Elias och Madeleine som skuttar omkring till något idrottsrelaterat.

I början av semestern var vi så duktiga och tog lite prommenader då vi bland annat kollade in de tokiga amerikanarnas juldekorationer ute i trädgårdarna. Här var en ytterst söt detalj med Snobben på en bravlåda där luckan med Woodstock åkte upp och ner.

Sedan har vi ju syrrans tokiga katter, LeeLoo...

... och Neo.

Den senare visade sig vara en bitsk rackare men vem skulle inte vara det när det haglar kelsjuka händer över en hela tiden. Alla är dessutom inte så bra på att veta hur man klappar katt.

Vi var ett par svängar på lekplatsen, här skulle det gås armgång,

...och vid poolen

Somliga badkrukor doppade inte ens tån fast poolen var uppvämd!

En dag åkte vi till zoo och kollade massa balla djur! Den här sötingen mötte oss vid entrén. Hon är en sengångare och vi lärde oss av djurskötaren att sengångare i det fria bara kommer ner från sitt träd en gång i veckan för att göra nummer två. Ovärderlig kunskap!

Här kommer lita andra djur vi såg.

Vi hann förresten med lite lunch också.

Här är nog dock favoritbilden från zoo-besöket! Man riktigt hör Madeleine ropa -"Linnéeeeeea!!!" då den lilla vrålar något i storasysters öra.

Dagen före nyårsafton bestämde vi hastigt och lustigt att vi skulle åka iväg först till Orlando och sedan vidare till Tampa på utflykt. Sagt och gjort, vi packade som galningar i 180 knyck och körde iväg marginellt långsammare. Nyårsafton var vi på Aquatica och åkte vattenrutschbanor och då fick faktiskt kameran stanna på hotellet och dessutom skulle jag nog få onda ögat av älskade syster om jag viftade med kameran när hon hade baddräkt på sig. Det samma gäller förresten mig!

Sedan körde vi vidare till Tampa och var två heldagar på Busch Gardens. Häftigt värre med massa spännande åkturer jag aldrig i livet skulle ens fundera på att åka medan lilla dottern prompt skulle åka precis allt! Syrran överraskade med att ha fixat likadana illa gröna tröjor till oss alla, kalasbra för vi höll lätt reda på varandra!

Och här har vi hela familjen Ekman, eller nr 01, 02, 05 och 06 som det stod på våra ryggar.

Busch Gardens är packat med bergodalbanor och har även en hel del djur att titta på. Killarna åkte det mesta och Linnéa följde med alla gånger utom när jag med mer eller mindra fysiskt våld hindrade henne. Just denna fick hon INTE åka. Mamma blev yr och blek bara av att titta på den!

Hon fick dock med sig sin åk-tokige pappa på en flumeride där de båda blev precis dyngsura! Inga sura miner för det, dock.

Här har vi åkarna i full fart, beklagar suddet! Från vänster, raden näst längst fram: Johan, Madeleine, Linnéa och Mikael. Längst fram Elias ute på kanten och Isak.

Hemma i Lake Worth igen hade vi flickor minispa med ansiktsmasker som snälla Madeleine hjälpte oss med då ingen av oss andra är så vana vid sådana.

Här, en ganska vanlig syn...

Här lagas middag med knivarna i högsta hugg...

När det inte latjades med kniv åt vi på lokal och här har vi gossarna uppklädda inför sista kvällen med gänget innan vi åkte hem.

Och här har vi slutligen (antagligen en anings lättade) hela familjen Stenfelt på sin uppfart när vi skulle åka hem.

Vi har verkligen haft jättemysigt och jag vill verkligen tacka för dessa tre fantaskiska veckor!

Puss och kram på er!