Jobb?

Häromdagen frågade jag min älskade lilla sexåring vad hon ville bli när hon blir stor. Svaret kom efter en kort stunds fundering:

"- Måste man jobba?"

Medan jag plikttroget försökte berätta att det nog skulle bli tråkigt att bara sitta hemma hela tiden och att man inte får några pengar om man inte jobbar bubblade mina egna tankar, mycket snarlika dotterns, i mitt huvud.

Här kliver man upp 05.05 på morgonen och hinner knappt ens säga god morgon till familjen innan måste skynda till bussen och åka till jobbet. Pendla tre timmar om dagen, komma hem och vara lika pigg och fräsch som en urvriden disktrasa, gå och lägga sig bara för att göra om alltihop nästa dag. För en skitlön.

Å andra sidan var det minsann inte så roligt att vara arbetslös. Så onödig, överflödig och totalt värdelös har jag nog aldrig känt mig som då.

Tittar man på de jobb som finns ute är det mest hungriga säljare (= jobba 60-timmars vecka till kass lön) eller nyutexaminerade teknikpersoner (= ska kunna allt nytt och inte ha några löneanspråk för du är bara så tacksam att du fått ett jobb) som söks. Jag passar inte in någonstans.

Definitivt inte där jag är heller.

Jag vet vad jag skulle vilja göra - ett assistentjobb med stort ansvar, kundkontakt, kundfokus, helst utrymme för att organisera och ta ansvar, helst i boendesvängen. Jag vet att jag skulle vara suverän på det men söker jag något sådant jobb är jag plötsligt för överkvalificerad och nog inte seriös. Söker jag ett riktigt juristjobb är jag underkvalificerad då min utbildning är gammal och i stort sett oanvänd.

Är det normalt att innan man är 40 år längta efter pensionen för att man bara är så trött på att leta? Leta efter det där stället där man kunde passa in. Där man kunde göra skillnad.

Tåget rullar in mot min station. Ännu en arbetsvecka börjar. Man får väl vara tacksam att man har ett jobb.

Antar jag.

- Posted using BlogPress from my iPhone