Så har man gjort det igen, ätit som en labrador.
När jag kom hem från kören var jag hungrig som en varg och störtade med flackande blick in i köket. Kocken (maken) hade för en gångs skull inte lagat mat och inte ställer jag mig och lagar mat klockan tio på kvällen! (Äh, jag lagar väl aldrig mat oavsett tidpunkt!)
Så... Det blev till att pressa ut det sista ut kartongen på en yoghurt och slänga på lite müsli.
Två minuter senare och inte mer mätt än två minuter tidigare.
Ny tur in i köket och alla skåpsdörrar bakom vilka något ätbart eventuellt kunde gömma sig, rycktes upp. Ny inspektion följde och till min förvåning hade ingen varit där sedan jag sist rajdade i skåpen och lagt dit något mumsigt, bara klart att äta.
Merde!
Ah, vänta! En skål av Linnéas frukostgröt kan sitta fint. Sagt och gjort, in med gröten i micron och ner i soffan för att äntligen bli mätt.
Två problem uppstod. Dels hade jag inte värmt gröten tillräckligt i mitt desperata tillstånd så det var kalla äckliga klumpar i gröten men det saktade inte ner mig, allt skulle ner.
En skål yoghurt samt en stor skål gröt senare uppenbarade sig problem två. Yoghurt och gröt nådde magsäcken, samtidigt.
Asch och fy vad mätt jag är! Magen sticker ut som om jag väntade tvillingar. Väldigt snart, dessutom.
Att man aldrig lär sig...
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar