Middag på Emporia

Vi försökte beställa en fin burgare med tjocka goda pommes till Linnéa men då började nästan underläppen att darra på henne så det fick bli Max. Dock smakar deras glutenfria bröd skumgummi så det pillades bort fortare än kvickt!

Wohoo!

Igår kväll när dottern i vanlig ordning diggade Galenskaparna och After Shave musik på paddan kom jag på att hon nog skulle gilla Macken-serien.

Gjort och sagt! Ut på nätet (jodå, tant lär sig!) och beställ. Hoppas att vi hinner då den innan helgen!

Jag hojjade förresten till Ica igår på finhojjen som jag har fått leta fram då det är pucko-punka på den vanliga. Det är lustigt som man vänjer sig vid sin cykel och plötsligt nästan inte ens kan cykla längre när man ska cykla på en annan cykel! Sadeln var hemsk och hög men ändå inte för hög. Handbromsen bet som en Pitbull och jag höll på att vingla omkull vid i alla fall ett tillfälle.

Suck, det blir nog ingen snabb cykeltur till jobbet idag.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Snablars förbonkade skräp!

Halvvägs till jobbet imorse hände det oundvikliga när man cyklar mycket. Ett pang och bakdäcket var platt som en pannkaka.

Jäsiken!

Inget busskort och för långt kvar för att hinna gå. Jag låste fast hojen i närmsta cykelställ och köpte SMS-biljett till bussen. Tror ni inte att jag råkade ut för busschauffören från h-vetet bara som grädde på moset? Han var nog en extrainsatt pensionär som skulle täcka upp under semestrarna och inte hade kört buss på tio år. Han körde långsammare än jag cyklar och kunde inte en enda gång komma ihåg att öppna bakdörrarna när någon skulle av. Dessutom fick jag åka runt halva Malmö fast det var ju inte chaufförens fel. Men ändå, som Carola säger.

Fasen!

Nu gäller det bara att hitta cykeln igen och få in den i bagageluckan!

Prutt också!

Ett medicinskt underverk

För en tid sedan blev dottern diagnosticerad "glutenintolerant". Först blev jag väldigt överraskad och nästan lite chockad. Hon hade ju inte alls haft diarré, hon växte som hon skulle osv. Men hon har haft ont i magen. Ganska mycket ont i magen, vilket var anledningen till att vi sökte hjälp. Själv trodde jag nog att det var laktos hon inte tålde, men så var det alltså inte.

Nu är hon inte någon större fantast av mackor så där är det inga större problem men det är ju en hel del annat hon inte får äta mer. Någonsin.
Fiskpinnar.
Vanlig pasta.
Vanliga kanelbullar.
Vanlig pizza.
Favoritflingarna.
Med mera. Men antalet glutenfria produkter ökar hela tiden och det finns glutenfri pasta, flingor, pizzabottnar, bröd, kakor, bullar och allt möjligt. Allt är ju inte direkt lika gott som det man är van vid men nu är det inte mycket att välja på.

I samband med att proverna togs på Vårdcentralen kom frågan om någon i släkten var glutenintolerant. Jag svarade att jag varit det som mycket liten och som vanligt, när jag säger så, så kommer svaret som ett brev på posten:

-"Det är inget som går över. Är man glutenintolerant så är man."

Vad i hela friden vill de att jag ska svara på den saken? Jag var ju så liten att jag, som väl är, inte har några minnen av det hela. Det enda jag har kvar är mammas och pappas berättelser och varje gång jag hör om det så märker jag hur skärrade de fortfarande är av det, fast det nu har gått 40 år.

Efter dottern fått sin diagnos ringde jag vårdcentralen, fortfarande i chocktillstånd, och svamlade fram att jag också ville testas. Tänk om det som de säger är sant? Tänk om jag varit glutenintolerant i 40 år utan att veta det? Tänk om jag "bara" genom att lägga om kosten kunde slippa ha en så orolig mage titt som tätt? Jodå, det gick för sig, jag fick komma och ta ett test. I fredags kom till slut resultatet.

Negativt.

Jag har nog aldrig tidigare varit med om att ett svar att man inte är sjuk var lite av en besvikelse. Mycket märklig känsla, vill jag lova. Jag hade ställt in mig på att det skulle vara positivt. Att jag skulle lägga om kosten. Att jag skulle få en lugnare mage. Men, inte.

Min mentor i allt det här nya som den glutenfria världen medfört är grannfrun. Hon är världens raraste, har fyra ungar varav två är glutenintoleranta. Dessutom är både hon och hennes man läkare. Hon säger det samma som de andra om att växa från glutenintolerans.

Frågar jag pappa om hur det var när jag var sjuk så säger han att jag var jättesjuk och att det tog ganska lång tid att diagnostisera. Efter ett tag tålde jag varken mjöl eller mjölk och de gjorde en gastroskopi på mig och såg att jag saknade flimmerhår i tarmen. Efter att ha levt utan gluten ett tag började de ge mig gluten igen och det gick bra.

Som grannfrun säger: Antingen var jag feldiagnostiserad som barn eller så är jag ett medicinskt under - man KAN växa ifrån det.. Eller så visade blodprovet jag nu tagit fel. Ska man vara riktigt säker ska man göra en gastroskopi. Oj vad jag inte är sugen på det. Inte. Dessutom tror jag inte att jag får göra en, även om jag vill, bara för att jag säger att ett blodprov kan vara fel.

Linnéa slipper som tur var gastroskopin. Enligt ganska nya rön så kan man ställa diagnos i vissa fall utan det. I Linnéas fall var värdena så pass höga på hennes prover att jag fick beskedet att hon slipper. Skönt.

På tisdag har jag telefontid med barnläkaren på Barnkliniken som har hand om glutenbarnen och jag hoppas att han inte är av annan åsikt.