Sniiigel!

Idag följde en ny kompis med hem från dagis. Linnéa hade, enligt åskådarna, med huvudet först kastat sig in i buskarna på gården på dagis för att leta sniglar. Under mycket uppståndelse var första fyndet en stooor spindel. Som en följd av hennes vrål kom samtliga barn och fröknar för att titta på fyndet. När detta var avklarat var det dags att dyka in på nytt och denna gång var det jackpot!

Jag var hemma större delen av dagen idag i ett försök att vila av mig min envetna förkylning (går inget vidare...) och när Mikael, Linnéa och Madeleine kom hem hade Linnéa sin nye vän med sig hem. Han skulle bo på en servett på vardagsrumsbordet. Inte så lyckat, tyckte det lyckliga barnets mamma. Har ni förresten tänkt på vad ILLA sniglar luktar? Uäck!

Iallafall, efter ett flyktförsök från vår vilde vän då han i ett obevakat ögonblick lyckades ta sig ner till ett av bordsbenen på soffbordet, övertygade jag Linnéa att herr Snigel ville bo ute på gräsmattan. Till min stora förvåning plockade hon snällt upp honom och följde med mig ut på baksidan. Herr Snigel placerades fint på gräset men sedan var det stopp. Han skulle med in igen. Hon hade ändrat sig...

Inget ont om att ändra sig men jag ville verkligen inte ha denne illaluktande lille pajsare inomhus. Och hur långt skulle han kunna komma över natten? Man kan ju inte gärna stänga in honom i en låda med lock för då kvävs han ju! Eller? Andas sniglar...? Min brist på kunskap på detta område är oroande och jag skulle vara tacksam om ingen nämner det för Pelle Renglin.

Åter till herr Snigel och det envisa barnet. Efter att ha lockat med Piggeling fick jag med mig Linnéa in - utan snigel. Frid och fröjd. För säkerhets skull gick jag ut någon timme senare för att titta till honom och då han inte hade rört sig satte jag honom på en kruka bakom förrådet istället med ordern att han skulle ge sig av fortare än snigel-kvickt!