Lagom till att jag hoppat på en prenummeration på tidningen I Form och på köpet kommer att få en pulsklocka (vad jag nu i hela friden skall med en sådan till) sökte jag idag upp min sjukgymnast med en osedvanligt ond rygg.
Hon är en ordentlig kvinna och nöjer sig inte med att skaka på huvudet, sucka och säga att jag är i usel form innan hon kommer med sin fenomenala åtgärdsplan, nej hon får mig att utföra ett gäng, för mig, helt omöjliga övningar samtidigt som hon förkunnar med pannan i djupa veck att dessa övningar bör varje normal 60-åring klara. Jaha, då var man en ovanlig 37- åring då? Alltid något, antar jag.
Jag är svag och stel i rygg och magmuskler och ryggskottet lurar runt hörnet, kan jag förkorta hennes timslånga förnedring till. Missuppfatta mig rätt, hon är fenomenal! Jag har provat många sjukgymnaster och denna litar jag på 100%.
- "Vanlig träning? Hoppa i grupp på Friskis och Svettis? Nej, helt omöjligt i din form!" blev svaret när jag försiktigt försökte skryta med att jag försöker komma igång med träningen och köpt allkort på F&S fr 3500 kr inklusive medlemsavgiften. Hurra.
-"Nej, här är det sjukgymnastik som gäller!" Vecka ett och två består träningen i att jag skall ligga på mage på golvet och spänna in naveln i magen, liksom. So far so (nästan) good. Så säger hon att jag måste andas också! Mission impossible, visar det sig och jag flåsar som att jag har födsloverkar (vänta, är det därför magen är stor som ett hus? Jasså, inte...?) och måste koncentrera mig lika mycket på att överhuvudtaget andas som att dra in naveln. Halvdant resultat.
När man har bestämt att flodhästformen inte riktigt faller på läppen och man vill börja träna är det inte riktigt att ligga på golvet och flåsa man tänker på. Som man bäddar får man ligga. På golvet, med andra ord.
Bara att kämpa på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar