Idag bänkade Mikael, Madeleine och jag oss på dagisgolvet för att titta på dagis årliga luciatåg. Linnéa hade ett lucialinne som var så stort att det släpade i marken, glittret i handen och inte någon vidare koll på sångtexterna, men när de kom in började mamma omedelbart att snyfta hejdlöst! Vi hade väl inte så stora förhoppningar om att Linnéa skulle göra något längre framträdande, och mycket riktigt... Så fort hon såg oss blev hon ledsen och ville komma till oss. Så hon satt i pappas knä och tittade på de andra barnen med oss istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar